söndag 16 augusti

För sex år sedan visade hon första smaken på sin envishet. När hon under flera dagar kämpade sig ut ur magen, och skrek redan innan hon var ute. Jag minns det som igår; när hon äntligen kom upp på min svettiga mage, hon var skrynklig, kletig, varm och högröd i ansiktet på det ovala huvudet - och det vackraste vi någonsin sett.

Hon har alltid haft bråttom att bli stor, Elise. Sa de första orden vid 10 månaders ålder och pratade flytande vid 1,5 år, skriver, läser och räknar. Galopperar, hoppar med Fajer. Vill göra allt själv, kämpar, försöker, lär - och klarar. Hela tiden ett steg längre.

Ibland är det som om hon bubblar över, att hon har så mycket omtanke och kärlek att hon inte vet var hon ska göra av den. Hon kramar allt och alla, är det någon som fryser hämtar hon en filt, finns det ett barn som inte har godis ger hon bort sitt, hittar hon en skadad insekt pysslar hon om. Ser hon någon som har problem hjälper hon, eller visar, peppar och berömmer. Och hon överraskar gärna mamma & pappa med att duka fram hela frukosten på morgonen, komma med en kaffe när någon behöver, eller hjälpa till att vika in tvätt utan att någon frågar.

Om hon ska iväg på något roligt bjuder hon gärna med hela världen - att ha roligt är ännu roligare om man delar det med andra. Och hon sover bäst när hon får ligga bredvid lillasyster och hålla henne i handen.

Hon har en vilja av stål och ett hjärta av guld, vår sexåring. <3

Grattis på födelsedagen, älskade barn!

Kommentera gärna

Morgonbrickan!

Världens bästa lillasyster med sitt paket till storasyster.

Misstänker att hon inte riktigt sov när vi kom, men hon låtsades bra. :)

Paket från familjen.

En egen klocka som hon tittat ut själv!

Pappa hjälper Elise att läsa kortet från Momo & Bobo, som är skrivet med bokstäver som Elise kan läsa!

Sovit med flätor!

Hela familjen har bakat i flera dagar! ( sorters kakor, muffins, bullar,
sockerkaka och tårtbottnar.

Första gästerna har kommit! Micheller, Robin, Jocke, André och Camilla. Och Elise fick en högt älskad hund: Fluffy.

Elise öppnar paket med Monsa. En superfin häst med alla tillbehör och...

...en bäbis med massa fina kläder till!

Lillasyster får prova Fluffy.

Det var så underbart att ha alla från Heldemar/Larsen samlade hemma hos oss samtidigt! Här farmor Emma, Monsa och min mamma/Elises Momo. Farfar, Gun, kusin Mattis, Rampai och Shirly & Emmy lyckades vi tyvärr inte fånga på kort!

Elise ville ha en ormtårta i år. Den blev grön (men skulle ha blivit blå!) och lång.

Födelsedagsbarnet blåser ljus!

Sen kom Anders släkt, här Elises farbror Jonas och yngsta kusinen Wilmer.

Elise får paket av faster Therese! :)

Farfar & farmor uppvaktar barnbarn på födelsedagen.

Fick duka inne pga halv storm...

Skulle föreställa djungeltema, för att ormtårtan skulle trivas =)

tisdag 11 augusti

Följande veckor minns jag med fasa och rysningar. Vakna nätter, rödgråtna ögon, paniken över att inte veta vilket beslut som var rätt att ta, rådlösheten, alla runtomkring som hade egna åsikter, tvångsmatning, kräkning, väga mat och väga Tuss, mer ångest, mer gråt. Mer vakna nätter och ännu rödare ögon. Alla turer till bergsäkra veterinärer, som inte tyckte som jag, famlandet efter kunskaper och sanningar. Så många "sista dagar", med avbokade avlivningar i sista sekund. Villrådighet. Och ändlös kärlek och kamp.

Hur det sedan vände, när jag hela tiden trodde jag var nära att tappa hoppet. En gammal katt som också måste få lov att vara sjuk och få en chans till vård och återvända. Att förbruka sitt tolfte liv. Att få njuta av många, många härliga stunder till.

Som genom ett mirakel har vi fått uppleva ett helt år till tillsammans. 365 dagar av kärlek.

I ett års tid har han fått insulinspruta var tolfte timma, skämts bort med den godaste maten serverad och promenerat med mig ute flera gånger per dag. I ett år har han vakats över dag som natt, aldrig varit ensam längre än fyra timmar åt gången. Hela året har han fått ge blodsockerprov en handfull gånger per dag. Hela året har jag fasat över att vara tvungen att vara borta från honom, över att vara tvungen att inte få ha full kontroll. Varit rädd att inte hela tiden kunna göra allt rätt. Att inte finnas där ifall "det skulle vara dags". Rädd för att inte ge honom lön för mödan och njutning som gör kämpandet genom sjuktiden värd.

Varje dag, varje stund med honom njuter jag. Varje gång jag får krypa ner bredvid honom i sängen och slumra till bredvid en spinnande, nöjd kattherre skattar jag mig rik. Varje gång han bara vid åsynen av mig lägger sig på rygg för att bli kliad på sin osannolikt mjuka lurviga mage värmer det mig inombords. Varje gång jag ser honom njuta av livet ännu en dag känner jag efter hur lyckan känns.

Våra promenader på tu man hand / tu man tass, där han visar väger nöjt vajande med svansen i sakta lunk ger mig lugn. Få syner är så rofyllda som en Tuss på tupplurar i skuggan av rosentryn eller med magen i vädret på solvarma trädgårdsplattor.

Den katten är värd sin vikt i guld.

Kommentera gärna