Torsdag 18 januari 2007

Efter ceremonin åkte vi hem till oss och tog en enklare fika med Anders mor & far och syster. Anders har varit tydlig med att han inte vill fira ännu (eftersom han har några poäng kvar) och vi kommer att fira med en tillställning när han vill istället.

Det känns så bra att ha en sjuksköterska i familjen!

     
Vår alldeles egna sjuksköterska!

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Onsdag 17 januari 2007

Ettårsdagen tillbringade vi i badhuset. Mycket bad och bus, paket med egen badring och fika med glass efteråt.

Här är Sagas grattisannons och här är fler foton från födelsedagen.   

    
Ettårsdagen firades i badhuset.

    
Paket med badring!

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Tisdag 16 januari 2007

    
Sagas första tågresa.

    
Saga sitter i nya resebarnstolen. Och Solsken på shoppingpromenad.

    
Promenad och Saga på tunnelbanan. :)

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Torsdag 11 januari 2007

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Onsdag 10 januari 2007

"För bortemot femtioelfte gången hör jag en journalist fråga Fredrik Reinfeldt hur han ser på förhållandet att hans familj kör omkring i en stor, bensin- slukande bil. För bortemot femtioelfte gången hör jag Fredrik Reinfeldt säga ungefär, att nästa gång vi köper bil blir det kanske en miljöbil. Han tillägger, också det för bortemot femtioelfte gången, att människor inte skall behöva ha dåligt samvete för att de/vi lever som de/vi gör.
Två frågor i anslutning till detta:
Vad är det som fritar människor från att ha dåligt samvete när nu den västerländska bensinslukande livsstilen redan bidrar till naturkatastrofer som hotar att föröda livsbetingelserna för miljoner människor, tillika för växter och djur på vårt klot?
Om någon människa, (exempelvis Fredrik Reinfeldt) värjer sig mot dåligt samvete - hon/han anser sig sannolikt ha välgrundade argument för att titt som tätt låta sig fraktas av sin bensinsörplande vän - är det ändå inte på sin plats att denna människa tar sin del av ansvaret för att minska den egna livsstilens skadeverkningar på miljön av?
Inför en insamlingsperiod för några år sedan myntade Lutherhjälpen följande slogan: »Det är så lite du kan göra - gör det!« Den uppmaningen, men här med avseende på miljön, riktar jag nu till Fredrik Reinfeldt och likasinnade."
(Källa)

Jag blir så förbaskad på människor som bara inte kan ta sitt ansvar. Som bara struntar i att deras sätt att leva hjälper till att göra vår planet obeboelig för kommande generationer. Som struntar i att deras sätt att handla i affären påverkar levnadsvillkoren för både djur och människor. Och ständigt slås jag av insikten att det allt som oftast är de med minst medel som verkar tänka mest på hur deras agerande påverkar omvärlden, som betalar några kronor extra för rättvisemärkt kaffe eller kravmärkta bananer. Varför är det så att de människor som känns mest snikna verkar vara de som har störst tillgångar? Varför kan jag så sällan få bli förvånad över höginkomsttagare som skänker till välgörenhet, handlar miljövänligt, köper krav-märkt kött och sorterar sina sopor? Eller bara visar lite enkel solidaritet?

Häromdagen blev jag uppringd av Greenpeace. Jag var på urdåligt humör (minns inte varför) och personen i andra ändan hann inte mer än att presentera sig innan jag började spy galla... Jag sa nått i stil med "Vi vill inte höja vårt månadsbidrag till er! Vi har inte gott om pengar, ändå skänker vi månadsvis pengar till 5-7 organisationer. Ring till de som inte redan skänker, de kan också göra något!"

Önskar ibland att jag kunde "stänga av" allt jag vet. Att inte se bilderna från hur slaktdjur behandlas under uppfödning och transport. Att inte se eller höra bilder och ljud jag har inifrån slakterier. Att jag kunde tro på att kött växte på träd och att djur saknade känslor. Att jag inte visste hur fattiga familjer på Chiquitas bananplantage föder missbildade barn och dör i förtid av giftbesprutningarna, som sker över fälten plus deras bostäder. Att jag med gott samvete kunde köra min bil, och inte behöva klura på hur vi ska ha råd med en flexi-fuel. Att jag inte hela tiden behövde förbluffas över den nya regeringens ständigt korkade idéer, utan verkligen trodde på att det blir fler jobb om färre har råd att vara arbetslösa och att utsläppen av växthusgaserna minskar av bara farten, utan att man behöver göra något. Att jag kunde se det kloka i kortsiktigt ekonomiskt tänkande, som att skicka varor hit och dit över klotet men lastbil och flyg.

Livet skulle vara så mycket enklare att leva då. Eller? Skulle jag kunna se mina barn i ögonen? Eller hur skulle det kännas att se bilderna på misshandlade slaktdjur på teve, om jag vet att jag stöder det med mina pengar? Vi som lever kommer att få stå till svar för detta. Om många år. När våra barn och barnbarn fått ta konsekvenserna av vårt kortsiktiga tänkande.

Funderar på om jag borde skicka ett email till Greenpeace och be dem kolla bland sina fundraisers vem det var som ringde till mig. Och be den stackaren om ursäkt..

»Det är så lite du kan göra - gör det!«

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Söndag 7 januari 2007

På kvällen nattade vi Saga, åt mat och smakade av BiB:en som vi öppnade igår. Vi pratade, spelade en omgång TP och njöt av att få tid bara för varandra.

På söndagen kom Elise hem strax före lunch och på eftermiddagen åkte vi till F&K för att ha julklappsbyte. Fullt hus med alla barnen som hade jätteroligt. Vi fikade och barnen öppnade paketen. När vi så småning om skulle åka hemmåt ville Elise inte alls höra på det örat! Det var ju så roligt att äntligen få leka med Linn & Elias & Moa igen! Roligt, det känns som om de växer ikapp varandra, barnen. De får roligare och roligare med varandra.

     
Saga får prova pippigunghäst! Att leka med andras leksaker är alltid skoj! 

    
Busgänget vid fikabordet! 

     
Anders gudbarn.

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Fredag 5 januari 2007

Jag tog bussen till stan med Elise och Michelle och badade på Kristiansborgsbadet. Vi tyckte nog att det var lika skoj alla tre. Sen hämtade Pappa upp oss och vi åkte och hälsade på kusin Tova, Terese & Pejve. Tova fick stolt visa sitt nya fina rum! Sen tog vi en pizza innan vi åkte till Momo & Bobo för att hämta lillasyster.

Idag är det fyra år sedan mormor (min Momo) dog. Tänk att tiden går så snabbt, hon dog när Elise låg i magen. Fyra år, och jag minns henne som om jag träffade henne igår. Fortfarande känns det konstigt tomt, känns som att hon finns där i Finspång och snart ska komma och hälsa på med Monsa. Inte alls som om hon är borta.

För två dagar sedan fick vi besked om att hennes bror gått bort. Han bor i England och fyllde nittio i somras. I onsdags somnade han på natten och vaknade inte på morgonen. Tänk att få leva ett så långt, friskt och lyckligt liv, och sedan bara somna in. Vi har träffat dem mycket sällan, senast på mormors begravning, men ändå känns det lite tomt. Det var ju den sista på mormors sida, i den generationen. Det måste vara enormt tomt för hans yngre fru, som blir ensam. Hon har troligtvis har många år kvar att leva och man får verkligen hoppas att hon såsmåning om träffar en ny man att dela resten av åren med.

På kvällen tände vi ett ljus för mormor/Momo och ett för hennes bror C.

Jag är rädd för i år. Brukar se med spänning och förväntan på det nya året. Men inte i år. Får bara en klump i magen. Det är så många runtomkring som är gamla och som jag är så jätterädd att mista. Rädd att missa att säga eller göra just det där som jag tänkt, rädd för tomheten de lämnar efter sig. Fortsätter att ta vara på varje möjlighet att träffa de kära och försöka visa hur mycket jag uppskattar deras närvaro. Är också så rädd när katterna blir ännu ett år äldre. Tuss fyller 17 år i år och Snos 11. Det är några år för en katt det. Tycker inte om att vara rädd och gillar definitivt inte förändringar bland nära och kära. Inte förändringar som betyder att folk går bort. Och det känns inte ett dugg bättre för att de är gamla!! Jag saknar iallafall. Jag vill ha det som det alltid varit. Oavsett om det är fullt naturligt att dö när man blir gammal.

    
Michelle och Elise stojar i bassängen. Och äter på pizzerian. 

    
Elise och hennes stora idol.   

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Onsdag 3 januari 2007

 

    
Julklappsöppning med Sagas gudmor.   

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Söndag 31 december 2006

Vi firade enligt tradition med F&K, och i år ville även Michelle fira med oss.
Vi försökte oss på trerätters middag, vilket gick över förväntan. :)

Lilla Saga somnade i sin vanliga tid, men fick en puss på kinden strax efter tolvslaget. Hon kom ner och värmde oss med sitt sällskap en sväng efter ett, innan hon somnade om igen.

Vid tiotiden var det raketdags, för att vara på den säkra sidan om att barnen inte skulle somna ifrån dem. Elise var med ut en sväng för att titta på när papporna smällde av raketerna på baksidan. Men snart kom hon fram till att det var säkrare att titta inne från köksfönstret, som förra året.

På tolvslaget skålade vi in det nya året. När alla raketer satte fart vid blev Elise lite rädd och ville vara kvar inne när de andra gick ut och tittade. Först stannade jag inne med henne, sen kom gudfar Fredrik. För honom berättade hon att hon funderade på om de som är uppe i himlen (de döda) blir brända av raketerna. *söt* Fredrik förklarade att de är ännu högre upp och att raketerna inte når dem. :)

Gott Nytt År!

   
Elise med gudfar. Saga & Moa mitt i natten!

   
Moa & Elise vid middagsbordet. Raketdags!

   
Bordsdekorationerna. Efterrätt.    

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Lördag 30 december 2006

Förbereder nyårsfirande. Ute blåser storm? Fasar starkt för att hela Hallsta kommer att blåsa bort. Kanske vaknar vi imorgon och finner att Hallsta blivit en ny förort till Stockholm. Hemska tanke.

Sagas prickar är på snabb tillbakagång. Hon hade bara feber två dagar, men just julafton och juldagen, i övrigt har hon inte verkat det minsta besvärad av vattkopporna. Tillskillnad från Elise, som kliade sig till sömns på nätterna. Men hon slapp febern och var i övrigt pigg. Knepigt att det kan slå så olika. Skönt att de båda haft sin första barnsjukdom nu, och att det är över. För denna gång.

Hittade en video av Nina Rochelle på YouTube, så jag bara kan inte låta bli att lägga med den här för de ännu ofrälsta.   Här finns en till.

Helt enkelt tokbra ju!  

Kommentera!  |  Upp igen!
 

Fredag 29 december 2006

För första gången i mitt liv kände jag i år att magin med julen börjar avta. Det är konstigt och jag gillar det inte. Det finns två högtider som betyder mycket för mig och det är julen och midsommar. Och magin med midsommar känns aldrig som om den kommer att avta (så länge jag får fira den i Dalarna, tillsammans med släkten). Kanske hjälpte avsaknaden av snö till att göra julen platt i år. Men känslan av julen var så annorlunda när jag var liten. Då var julen och väntan på den ren MAGI. Det handlade om magisk väntan, vita grannskap, gnistrande gatlyktor, julpyssel, paketinslagning och smusslande med hemligheter. Jag minns dofterna tydligt; av färska barr, nyutslagen hyacint, gräddade pepparkakor och av säckväven i tomtens klappsäck. Spänningen i att krypa in bakom julgranen, eller att varje morgon tassa fram till granen och finna julgodis i korgen med mitt namn på. Kalles julafton på TV, som bara inte gick att missa en minut av. Och så tomten, med paketen. Men det var inte bara lyckan över att få det man så noga önskat sig på önskelistan som var viktig. Även lyckan av att ge var viktig, redan då. Pyssel och billiga små behövliga saker, till alla närvarande. Spänningen när de öppnade paketen.

Nu är magin inte lika stark, även om jag får flashbacks av att dofta på hyacint och nyintagen gran. Julen känns avklädd, utan magin, dofterna, spänningen och väntan. Kvar finns den nakna sanningen, av masslaktande av kännande djur för att fylla julbordet med kött, gärna till så lågt pris som möjligt. Vad gör det om den tyska grisen inte kunnat vända sig mellan järngallren eller om den inte fått se dagsljus i sitt korta liv. Vi betalar inte gärna ett högre pris trots vetskapen om att svenska slaktdjur fått ett bättre liv. Kvar finns hysterin över att köpa så mycket och så dyrt som möjligt i klappar till alla man känner och inte känner. Rikast vinner. Kvar finns stressen, in i sista sekund, för att hinna med alla måsten. Till och med Kalles Julafton har tappat magin, då vi är så bortskämda med tecknad film i tid och otid, på barnkanaler och dvd.

Och någonstans längs vägen tappade vi bort det som julen egentligen borde vara: en tid för eftertanke, trevlig samvaro med nära och kära, med några inslagna gåvor som smakar mer än de kostar. Allt förstås till en doft av gran och hyacint och med besök av Tomten (som jag aldrig blir för stor för).

För oss innebar julen att vi hann träffa större delarna av släkten - utan stress. Dagen före julafton firades hos mina föräldrar och självaste Dagen hos Anders bror. En massa god vego-julmat blev det också. Det känns fortfarande skönt att bli bortbjuden, att inte fira julen hemma. Jag är så glad och tacksam för att andra inom familjen vill ta på sig att ha firandet hos sig och att de bjuder in oss. (Och visst gör mitt dåliga samvetet sig påmint genom att jag är alltför dålig på att hjälpa till med alla sysslor som jag vet att de som bjuder in oss måste ta på sig...) Hos mamma & pappa och hos Anders bror är julen så perfekt - pyntat, välstädat och framdukat. Och det luktar jul. Något jag inte lyckats få till hemma ännu. Och två gånger fick vi besök av självaste Tomtefar, till Elises stora förtjusning. Till nästa år funderar vi på om vi ska ta på oss firandeansvaret hemma hos oss. För att få chansen att starta lite egna traditioner. Trots att jag hela tiden fasat för att ha ett sådant arrangemang på mina axlar. Julen handlar så mycket om den för så många så viktiga julmaten. Och just att tillreda mat är inte varken mitt intresse eller min starka sida. Att julbordet sedan nästan uteslutande består av kötträtter gör inte en övertygad etisk vegetarian mer sugen på att tillreda det... (Och tvivlar starkt på att julen är det bästa tillfället att få andra att äta vegetariskt. Tyvärr.) Men om det skulle blir firande hos oss i framtiden får det innebära mer eller mindre knytis. Fokus får flyttas från maten till sällskapet, kan man säga. :) (Om någon vill komma och fira hos oss, vill säga!)

Vi är lyckliga som har så stor skara omkring oss av familj och vänner. Jag tänker mycket på de ensamma själar som får uppleva julen utan sådan skara. Okej att julen inte är sig lik utan snö, men vad skulle den vara om jag inte hade min familj, min släkt och mina vänner att dela värmen med? Det är speciellt i stunder som dessa som jag  tänker på hur lycklig lottad jag är.

Andra tillfällen jag tänker på vilken tur jag har haft är när jag bläddrar genom morgontidningen. Malaysia och Indonesien drabbades dagarna före julafton av häftiga regn vilket orsakade översvämningar. Flera hundra människor saknas och 160 000 har fått överge sina hem. Särkilt hårt drabbades Aceh-provinsen, som för två år sedan i stort sett totalförstördes av tsunamin.
På julafton förklarade Etiopiens premiärminister krig mot Somalias islamister. I ett land där stora delar av civilbefolkningen redan lider av undernäring. Jag fylls av tacksamhet för att just jag råkade bli född i just ett land som Sverige. (Om man nu kan vara tacksam för en slump.)

Vi är mättade av katastrofrapporter. De stör inte vår julhandel. Vi handlar vidare och äter vår julmat, utan en större tanke på dem som är utan hem, mat eller trygghet. Men vi skänker fortsatt bra med pengar till välgörenhet. Totalt beräknas 1,8 miljarder kronor ha flutit in till de största välgörenhetsorganisationerna under 2006. (Läs mer.) Flera kändisar skänker stora summor till välgörenhet, och listan toppas (inte helt oväntat) av Bono. Men Paris Hilton föregår inte med något gott exempel (inte heller så oväntat). Bland annat tog hon i somras 200 000 dollar betalt för att visa sig på en välgörenhetsgala... Alla kan göra något. (Utom Paris Hilton och Donald Trump...)

En annan sorglig historia, som berör alla, oavsett var vi bor, är klimatförändringarna. Ett amerikanskt forskarlag ombord på Greenpeace fartyg Arctic Sunrise har upptäckt att glaciären på Grönland smälter snabbare än man befarat. (Källa SVT och källa Greenpeace) Isen smälter tre gånger snabbare idag än för 17 år sedan. Grönlands glaciärer är extra känsliga för klimatförändringar och om den grönländska inlandsisen smälter helt kommer havsytan att stiga med 7-8 meter. Det kan få dramatiska följder för cirka 70 procent av jordens befolkning som lever i kustländer. (Och för isbjörnarna som redan nu drunknar.)

Viktigt är förstås att få världens beslutsfattare att ändra inriktning på miljöpolitiken och minska utsläppen av miljöfarliga växthusgasen i atmosfären. Men mycket kan man göra själv också. Jag har avgett ett klimatlöfte på SNF:s sida. Där klickar man själv i vilka val man kan tänka sig göra i sin vardag för att minska på utsläppen av växthusgaser. Jag ska bland annat att byta ut ett kilo ris mot samma portionsmängd potatis per år, byta två kilo färska tomater mot samma mängd morötter, äta mindre kött och mer baljväxter, byta ut nio lampor till lågenergilampor och tvätta oftare i 40 grader istället för 60. Tillsammans med mina övriga löften minskar min klimatpåverkan med 1968 kilo koldioxid. (Läs mer och avge ditt löfte här!)

Idag stod det dessutom i VLT att man på Statoil i Hallstahammar ska börja sälja etanol. Ett stort steg mot min dröm om miljölbil.

GOTT NYTT ÅR på er, allihopa!

    
Stämningsfull jul.     

Kommentera!  |  Upp igen!