Tisdag 28 oktober

Hemma lagar vi mat tillsammans, sätter på Tchaikovskys Svansjön och tänder värmeljus. Tuss får insulin, gosar och äter.

Oktobermörkret lockar fram den lilla kapitalisten i mig. Just nu skulle jag faktiskt bli lite lyckligare av att bränna pengar. Skuggorna kräver värmeljus och ny lurvig vardagsrumsmatta. Pelargonerna på vintervila i källaren har lämnat tomma krukor i köksfönstret. Behöver nya blommor som piggar upp. Höga fina krukor skulle göra fönstret med de utblommade orkidéerna så mycket trevligare att försöka se ut igenom. Nya stiliga bordslampor för fönstren, bort med de tråkiga Ikeaspektaklen. En anslagstavla i barnens rum där vi kan sätta upp alla vackra konstverk de stolt producerar. Saga har nu börjat rita sina första gubbar och katter. Lite lyx med snittblommor skulle också pigga upp. Men mest av allt vill jag nog ha upp stolplyktan i trädgården.

Nya byxor skulle jag också behöva. Vågen visar åtta kilo mindre än den gjorde i augusti och mina få par favoritbyxor sitter inte så snyggt. Ett par gamla jeans kommer jag äntligen i igen. En återvinningsrunda på secondhand efter snygga byxor skulle vara fint.

En del traderande har det blivit. Mest sålt men även en del fyndande, bland annat i form av vacker gammal köksvåg från Kockums och lite julpynt. Närmare 2 500 kronor har urväxta barnkläder och överblivna saker drivit in, så lite pengar borde trots allt finnas att ta den där kapitalistrundan för.

Det är skönt att jobba som anställd. I slutet på varje månad får jag in pengar på kontot - utan att behöva ha magont för antal skickade fakturor.

Kommentera gärna

Måndag 27 oktober

Dagen innan ringde jag till Strömsholm och frågade mera. Ville att vi skulle prova utan rakning, att vi fick chansa på att se så mycket som möjligt. Det kändes som en bra medelväg. Fick löfte om att han fick behålla maglurvet och han kunde äta som vanligt under natten. Dumt att rucka på gammal katts rutiner, tyckte de. Bra tyckte jag.

Undersökningen gick jättebra, han var så duktig. Jag fick hålla i framtassarna och tittade honom i ögonen hela undersökningen, pratade lugnt med honom. Han rörde inte en min, helt lugn.

Tuss har vävnadsförändringar i utkanten på levern, med största sannolikhet tumörer. Tre stycken såg veterinären på skärmen. Om de är godartade eller inte spelar ingen roll, de kommer att förstöra levern hur som, och går inte att operera. Undersökningen visade inte på någon allvarlig fettlever (den har vi kommit över tack vare allt matande!). Levervärdena var höga igen (tillbaka på 26). Vi tog också prov på värdet som visar leverns sönderfall, och även detta var högt.

Tuss balanserar på en pinne, sa veterinären. Kroppen har lärt sig att hantera leversvikten, och leva med den. Men det håller inte i en evighet. Jag fick massa beröm för att jag kämpat så, så gott resultat som vi uppnått skulle hon inte ha uppnått med någon annan kattägare, sa veterinären. Men tumörer rår inte ens jag på. Berömmet värmer, men vad hjälper det när jag inte når ända fram?

Samtidigt på ett konstigt sätt skönt att veta att jag inte kan påverka mer. Att jag gjort allt som jag rimligtvis kunnat.

Det blir inga mer veterinärbesök. Nu får han bara ha det bra den tid han har kvar. Jag behandlar honom bäst hemma. Med så långa promenader han vill, den mat han helst vill ha i den mängd han vill ha och mycket kärlek. Han har källarvåningen för sig själv, dit han kan gå undan för att få lugn. Han får mat serverad och kommer upp och äter när han vill. Sockernivån håller sig i shack och han får en liten mängd insulin morgon och kväll.

Han verkar njuta av livet. Om jag inte visste hur sjuk han var skulle jag aldrig gissa det. Han är kelig, äter bra, småspringer på promenaderna, jagar höstlöv, kurrar och "pratar". Precis som vanligt. Han har blivit så tillitsfull efter all vår tid så nära tillsammans. Han blir trygg när jag pratar, kommer när jag ropar (när han känner för det) och går efter mig hem på promenaderna. Jag är så glad för tiden vi får tillsammans, att han får må så här bra. Det är svårt att hela tiden ha i bakhuvudet att han balanserar.

Och jag fasar för tiden när han kommer börja må dåligt. För det är det valet jag tar genom att låta honom få gå nu, att han kommer att börja må dåligt. Men det skulle vara så fel mot honom att låta honom somna nu, när han trivs med att leva. Även om jag vet att han aldrig blir frisk vill jag låta honom leva för sin egen skull, så länge han själv vill.

Det märks att han blivit äldre, vår gamle man. Efter en halvtimmas promenad kommer hältan i framtassen. Han har fått begynnande gråstarr på bägge ögonen. Än så länge bara i utkanten på iris, inte i synfältet. Men sånt går att leva med när man inte är vildkatt.

För en vecka sedan kom första riktiga nattfrosten. På vår morgonpromenad i gryningen fullkomligt regnade löven ner från träden runt om oss. De sista blommorna i trädgården har gett upp. Den senaste veckan har jag krattat upp alla löv och bäddat om de nyplanterade perennerna i ett tjockt lövtäcke. Stolplyktan i trädgården är snart på plats och novembermörkret är snart här.

Jag försöker njuta av nuet. Känner värmen när Tuss äter med god aptit från Barbapapatallriken och känner lyckan när jag busar med två skrattandes barn i sängen. Just nu, i denna stund är allt bra.

Kommentera gärna

Fredag 4 oktober

Han har tappat 1,5 kilo och jag fem.

Nu är han som vanligt igen, med undantaget att han har en lite trött bukspott-körtel och behöver hjälp med insulin två gånger om dagen. Levervärdena är fortsatt höga, men hade vid sista mätningen gått ner från 26 till 6.9 (normalt maxvärd på 2.3.). Nu väntar ultraljud av hela buken för att se hur allt ser ut. Jag fasar. Han har fått ny försäkringsperiod och förhöjd försäkringssumma. Nu har vi 25 000 friska riksdaler att spela på, bara vi kan skramla till självrisken.

Det finns dagar då han mår sämre, men de goda är än så länge så överhängande. När han mår dåligt får han Pepsid mot magkatarren som kan komma av leverproblemet och ge tappad matlust. Utan protein kan inte levern återhämta sig, så det är a och o att han äter.

I övrigt börjar vi sakta komma in i en vardag igen. Tuss äter den mat han vill, och håller sig helst till Mjau mjukmat. Jag vågar lämna honom några timmar åt gången. Han går ut med mig i koppel och vi njuter långa nattliga promenader. Han övervakas noga med sockerkurva, eftersom bukspottkörteln inte är att lita på och vi måste anpassa insulinet efter hur stor egen produktion har har för stunden.

Från många håll har jag känt att människor tyckt att jag gjort fel som inte låtit honom somna in. Människor som inte träffat Tuss och vetat hur han mår just då. Det har aldrig handlat om att jag vill ha kvar en katt som är sjuk, för att jag inte klarar av att låta honom dö. Det har hela tiden handlat om att även han måste få en ärlig chans att bli frisk först, innan vi ger upp. Att han ska få en chans att överleva sjukdomen. Och det ska aldrig fallera på varken brist på pengar eller på ork från min sida. Även katter - och gamla katter - måste få vara sjuka utan att de får en spruta direkt. Det hade inte varit fel att låta honom somna när han mådde som sämst, men med facit i hand gjorde vi rätt som kämpade vidare. Det hade lika väl inte kunnat gå. Jag har levt med Tuss i tretton av hans 18 år. Jag inbillar mig att jag ska kunna se på honom när han inte vill vara med längre. Om det är någon som borde kunna det så är det jag. Jag sätter min tillit till det. Som det är nu njuter han av att leva, varje dag.

Hjälp och stöd har kommit från så många oväntade håll. Bland annat i form av ovärderlig mailkontakt med underbart tjej som har stor erfarenhet av diabeteskatt, vänliga människor på forum, vänner som också lever med (friska och sjuka) katter på samma nivå. Och nya veterinären som inte gav upp hoppet.

Det var hit jag ville komma. Att han fick dessa dagar som blivit till veckor, att han skulle få må så här bra. Även om vetskapen hela tiden finns där om att levern viken dag som helst kan sätta käppar i hjulet för lyckan. Han är fortfarande sjuk, och en katt som snart fyller nitton har trots allt sina dagar räknade. Men jag fortsätter njuta av varje stund med honom som han mår bra, väl medveten om att det när som helst kan ta slut.

Många timmar har det blivit i trädgården i sällskap av Tuss. Timmar av terapijobb har gjort att jag hunnit massa gånger längre än jag trodde jag skulle göra denna säsong. Två av tre vinbärsbuskar är uppgrävda, två nya planterade i den del som ska bli odlingsdelen. Mängder av ogräs bortrivet från gräsmattan, mossa bortkrattad och nya gräsfrön utspridda (dock många uppätna av gråsparvarna igen...), plattorna till den gamla trädgårdsgången borttagna, ny jord ute och nya frön. Garageuppfarten har jag (tillsammans med bättre hälft) också kommit en bra bit med. Och vid min första egenanlagda perennrabatt är förhoppningen att jag snart ska få upp en stolplykta, för att lysa upp under dessa svarta månader som väntar. Den långa gropen för strömkabeln är uppgrävd, men jag har ännu inte hunnit köpa grejorna.

Jag är ingen höstmänniska. Tycker inte om mörkret som lägger sig för långa stunder och den långa tid av saknad sol som väntar fram till slutet av mars. I år hann jag inte alls ta farväl av sommaren. Tuss blev sjuk sista sommarveckan och hela livet ställdes på ända. För att jag ska må bra måste alla pelare i livet vara stabila, ruckas en svajar hela tillvaron. En av dessa pelare är att våra djur mår bra. Jag trivs inte med förändringar, om jag inte har kunnat påverka dem själv. Vill ha lagom mycket trygghet. Jag fungerar bäst när allt är som det ska och vardagens rutiner rullar på från vecka till vecka.

Läkarbesök med Elise resulterade i att jag fick sjukskrivning för depression och recept för förbättring. Var hos läkaren i våras och sedan dess har det bara gått utför, med allt kring Tuss som den slutgiltiga utlösande faktorn. Ingen sömn, ingen aptit, yrsel, ingen ork eller lust, vill inte träffa folk, inget tålamod och ingen leklust med barnen, alltför nära till tårar, för mycket tänkande och för mycket ältande. Och alldeles för lite jobbande. Skönt med bra läkare som talar om att så här ska man inte må, som inte bara tar det med en axelryckning och väntar på att det ska gå över. Som föreslår en möjlig lösning på problemet när jag knappt ser längre än min egen näsa. Livet ska inte bara handla om att överleva.

Rullar i nya rabatten vid favoritträdet.

Ligger på kattmyntan.

Höstmys på gräsmattan.

Kommentera gärna